På senare tid så har jag träffat en del brandmän för att få veta mer om problemen i Räddningstjänsten Östra Götaland. Det jag har mött är inte den ilska jag hade förväntat mig, utan en ledsamhet.

Det alla berättar om är en arbetsmiljö som faktiskt chockar mig. Under fyra år var jag politiskt ansvarig för personalpolitiken och arbetsmiljön i Linköpings kommun. Aldrig någonsin har jag hört något liknande i vår stora organisation. Rädsla, oro för represalier, en formell varningskultur. Ens om exemplen inte skulle vara sanna så är den pyskosociala arbetsmiljön usel, vilket i sig är arbetsgivarens ansvar och ett tungt sådant. Det systematiska arbetsmiljöarbetet verkar obefintligt. 

Jag har en ganska pragmatisk syn på situationen. Det spelar nämligen ingen roll om ledningen är bra eller dålig, direktionen av politiker skött sig eller ej. Ansvaret för situationen vilar ändå på dem och med några få undantag verkar det här inte ha stått överst på dagordningen.

Det kan alltså bara sluta på ett sätt, ledningen behöver bytas ut. Inte någon enstaka, utan ledningen. Det är nämligen – oavsett vad man tycker om enskilda personer i den – det enda sättet att börja återuppbygga förtroendet och starta om det viktiga arbetet med att bygga en gemensam räddningstjänst i Östra Götaland. Det är som en av brandmännen berättade för mig. Klimatet där ute i samhället mot blåljuspersonal blir allt tuffare med påhopp och stenkastning, då måste man kunna känna sig trygg i sin organisation för att klara det. Jag tycker att han har rätt.

Vad 162(!) medarbetare tycker står i Corren.