Jag känner bara ärligt talat bara en sådan ledsamhet över Brexit. Inte i första hand för EU-projektet eller ens för britterna själva, utan för att det är ett steg i fel riktning.

Jag har varit bortskämd nog att växa upp i en tid då det goda alltid har vunnit och där bygget av fler demokratier pågått i vårt närområde. Där det har blivit så självklart att resa över nationsgränser att vi ofta inte längre tänker på att vi är i Danmark, Tyskland eller Norge. Där rationella argument har vägt tyngre än rädslan för andra.

I går vann inte den goda sidan. I går vann populisterna och de historielösa. I dag jublas det i Kreml, hos Marine le Pen, hos Nigel Farage, hos Jimmy Åkesson och hos Jonas Sjöstedt.

Det finns ett skäl till att det är ytterlighetspartierna i Europa och Sverige som jublar i dag. De kommer att hävda att de har olika motiv för sin sak, men deras lösningar och deras retorik är densamma – mer av slutenhet, protektionism och rädsla. När jag druckit också nästa kopp kaffe kommer jag fortsätta bekämpa var och en av dem – och deras lokala lakejer.